Tacksamhet

Ibland är det lätt att glömma bort tacksamhet. När strävar framåt, i karriären och i livet är det lätt att aldrig bli nöjd. I perioder kan det kanske vara lättare att komma ihåg tacksamheten men i andra kan det vara svårare.

Att visa tacksamhet mot sig själv och det man har och mot andra ger en väldig kraft. Om du känner dig nere och vissen en dag kan det vara lätt att glömma bort allt det fina och bra som finns i ditt liv.

Pröva att varje morgon och kväll upprepa för dig själv 10 saker som du är tacksam för i ditt liv. Och koncentrera dig ordentligt på de 10 sakerna när du säger dom tyst för dig själv. Kanske vill du skriva ner dom i en liten fin skrivbok varje dag. Det kan självklart vara olika saker varje dag.

Det kommer att fylla dig med många goda saker!

Vardagsmotionen

I en tid av nya hälsorön och hälsoråd som vi matas med dagligen i media är det lätt att to att allt ska vara så maxat hela tiden. 

Men det finns det en sak som är väldigt viktigt, och det är vardagsmotionen. Minst 30 min per dag säger rekommendationerna. Det kan vara en hundpromenad, använda trapporna, städa eller liknande. Men det gäller att vi rör oss, att vi inte blir helt stillasittande. Med exempelvis ett kontorsarbete där man ofta sitter hela dagen och kanske kommer hem och är så trött att man inte orkar göra speciellt mycket. Men en liten promenad, kanske uppdelat på 15 min x 2 kanske vi kan få in? En gång på lunchen och en gång på eftermiddagen kvällen. 

Jag ska själv försöka bli bättre på just promenader. Det är ju så skönt att komma ut!

 

…ner en vända på botten…

Ni som läst i menyn om mig och min bakgrundshistoria har kunnat läsa lite kort om att jag haft ätstörning stora delar av min tonår. En ätstörning som stundtals har varit rätt diffus medans andra perioder varit väldigt tydlig. Idag skulle jag kalla mig frisk sedan ca 3 år tillbaka, men jag har mina dippar (även om de kommer allt mer sällan). 

När jag började känna mig bättre och mer fri från matångesten så kom dessa anfall av; Jag är så tjock! Jag måste banta! Jag skäms för min kropp! och så vidare, mer och mer sällan. Tack vare mental träning och min absolut bästa affirmation JAG ÄR HÄRLIG som kan användas när som helst och är för mig en stark och tydlig sköld mot dessa tankespöken. För det är precis vad de är, tankespöken. Hjärnan spelar oss ett spratt. Det som igår kändes som en toppendag och vi kunde titta oss själva nakna i spegeln och tänka jag är inte så tokig ändå kan på några timmar eller över en natt förändras till självhat och ångest. Det är ett spratt! Men jag vet nog så jobbigt det är att vara mitt i det, man vill bara krypa ur sin kropp och lägga sig och dra täcket över sig och vakna upp när allt är över…

  
Nu var det så att jag fick en dipp för några dagar sedan, men det var väldigt länge sen sist, kanske ett år, jag minns inte… En riktig dipp ner på botten. Jag känner inte igen mig själv vare sig psykiskt eller fysiskt när jag får sån ångest. Jag som skriver och bloggar om att älska sig själv som man är, vara ödmjuk mot sig själv och peppa sig själv… Allt detta som bortblåst. Och jag tittar och tittar i spegeln med ledsen min på min kropp och framför allt min mage som jag tycker har blivit gigantisk. ”Vad har hänt?? När blev jag så här fet?? Jag måste börja äta mindre!! Kanske gå på en smoothiediet! Springa varje dag! Fan vad jag skäms över mig själv!”… Ja, så här kan det låta i min hjärna och jag kan börja gråta när jag ser mig själv i spegeln… 

Men ett av mina största tips till mig själv och till andra i liknande situationer är; säg det till någon! Berätta om din ångest, vad som försegår i ditt huvud, vad du känner och vad du tänker! Det kommer genast att avdramatisera det hela, och troligtvis kommer den du berättar för inte se någon skillnad på dig från igår till idag… Med all säkerhet… För det sitter i huvudet… I mitt huvud… Och även om jag nu skulle ha gått upp något kilo över jul där jag varit sjuk, ätit gott, skrattat, haft det bra och inte hållit i 15 dansklasser i veckan så gör det inget! Det gör inget att de där extra trivselkilona (eller hektona) tillkommit. När jag kommer tillbaka till mina rutiner och tränar för att må bra så kommer det kännas bra ändå, trots att hektona skulle vara kvar, det är inte kroppen som bestämmer, det är känslan i huvudet som gör det!

 Men det är det här som jag inte förstår när jag är uppe i ångesten; att jag duger precis som jag är just nu, att några extra hekto på magen inte spelar någon roll, att jag är en lika härlig person som innan, att jag är värd att bli älskad och att det är helt okej att tycka om sig själv ändå. Man måste inte vara missnöjd! Det är något som sjunger i mitt huvud, fast tvärtom under ångesten, då känner jag liksom en känsla att jag inte får tycka om mig själv i det här tillståndet, att det måste bli bättre, mer perfekt… 
Suck…
När ska hjärnan lära sig?
Tills den lär sig tränar jag på, lär den nya tankebanor, försöker bryta gamla, ältar med nära och kära, delar med mig till andra i samma situation, peppar andra… Peppar mig själv…
Jag vet att det är många som är i samma situation. Matångest. Kroppsångest. Träningsångest. Hälsoångest. Och vi är fler som skulle behöva prata om det, för det är när vi pratar om det som det kommer ut ur hjärnan och inte bildar någon slags egen världsbild av hur perfekt är, och det är när vi håller det för oss själva som ångesten bara blir större och mer och mer ohanterlig…

Prata med någon, någon nära eller någon proffesionell. Men prata om det!

All kärlek och styrka till er! 💛

//Sofia

 

Foto av min fantasitske bästis, sambo, hjärtegull och stöttepelare Nikola Stankovic. Vad hade jag gjort utan dig? ❤️